80-talist Javisst

Och som vanligt så är det inte killen i filmen som har skrivit detta:


"Hur vet man att man är en äkta 80-talist?

Vi som knackade på hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.

Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt.

Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.

Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.

Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.

Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen.

Vi som samlade på allt – kulor, bokmärken, ishockeykort osv.

Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin.

Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i Berts Dagbok.

Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar.

Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.

Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.

Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen).

Vi som trodde att pins i stil med ”Rör inte min kompis” skulle förändra världen.

Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.

Vi som spelade in musik på kasettband genom radion.

Vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google.

Vi som drack Cuba Cola och Jaffa.

Vi som läste OÄ i skolan.

Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV.

Vi som har gjort massvis med busringningar innan ”Anitan” dök upp.

Vi som tvingades runt för att sälja bingolotter varje vecka.

Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.

Vi som var med på rökrutornas tid.

Vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.

Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.

Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.

Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme.

Vi som hade våra första slagsmål genom att tävla om vems farsa som var starkast eller hade farligast yrke.

Vi som använde telefonkort och beeper innan mobilernas tid.

Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.

Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.

Vi som går igång på ”När du hör den här signalen… *pling* …när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi…”

Vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.

Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.

Vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor.

Vi som käkade Raider och inte Twix!

Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.

Vi som hade bänkar med lock på.

Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.

Vi som gjorde fingerlekar med garn såsom vaggan, eifeltornet, fiskenätet.

Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning (och tycka alla andra var så dåliga) för att vinna sega råttor av Sofi Propp.

Vi som hade skateboards med bromskloss.

Vi som glömde skrivstilen snabbare än vad vi lärt oss den."